VardagsElsa

Det är inte förän nu som jag verkligen har insett vad du betyder för mig.
Alla gånger som jag gråtit ut hos dig, berättat alla mina världsproblem och förklarat hur mycket jag hatar allt.
Att jag nu vet att jag aldrig mer kommer att få känna din hand i min när vi sitter med benen tätt ihop i mörkret,
att jag aldrig mer kommer kunna lägga huvudet på din axel och känna din arm kring mina axlar,
att jag aldrig mer kommer kunna sitta bakom dig och dra med fingrarna genom ditt hår,
att jag aldrig mer kommer kunna skriva till dig innan jag somnar, och berätta hur glad jag är att du finns, den känslan går inte att beskriva.

Men den starkaste känslan är den som föralltid kommer att sitta kvar i mig. Sveket, dina ord, som knivar i mitt bröst. Aldrig har jag kunnat anförtro mig till någon som jag har anförtrott mig till dig, och ändå sa du just de som jag inte ville höra, de som jag aldrig kommer förlåta dig för.
Att se dig nu, efter de som du har sagt till mig, det gör så ont. Dina ord bränner innuti mig, att veta vad som döljer sig bakom det där leendet, att veta vad du egentligen tänker, det gör så ont.

Jag försöker tänka på det som en gång fanns, på det som en gång var, för bara en vecka sedan. Var tog det vägen?
Varför blev det såhär? Jag sa att jag aldrig ville förlora dig. Men ändå har det blivit såhär? Förklara för mig.
Du har sårat mig, djupt. Jag hatar att jag älskar dig.